Ett Röjigt liv

Finns det något bättre än att dra på sig flanellskjortan, mollskinnsbyxorna, kängorna och en riktigt varm mössa, ladda geväret och dra ut på vargjakt? Jag skulle vilja påstå att så är inte fallet. Det finns enligt mig inget större nöje än en ordentlig jakt tillsammans med killkompisarna. Det är viktigt att komma ihåg att vargjakt inte är någonting för barn och kvinnfolk utan helt ett evenemang för riktiga grabbar.

Vi är ett gäng med fantastiskt god stämning och sammanhållning. 15 grabbar mellan 25 och 40 år och vi delar förutom jaktintresse även självgodhet och blodstörst. De flesta tror sig vara lite bättre än alla andra, men där har de fel allihop, för det är det bara jag som är.

En gång varje månade träffas vi grabbar en bit utanför stan, redan i bilen ut brukar jag känna hur pulsen sakta men säkert ökar. "Tänk om jag får döda idag. Tänk om jag får känna doften av vargblod mot den blöta mossan". Det går som en rysning längs min ryggrad bara jag tänker på det.

Vi inleder alltid med att sjunga en kampsång och kleta varandra i ansiktet med lera för att trigga igång den riktiga jaktinstinkten. Sedan kan jakten börja.

När jag ligger där i buskar och snår och känner adrenalinet pumpa i ådrorna, då känner man sig verkligen som en riktig "Karlakarl" När en varg sedan dyker upp och jag lyckas knäppa den vilda besten är känslorna fruktansvärt svåra att beskriva. Grottmannen i mig liksom vaknar och jag vill bara rusa fram till den döda vargkroppen, ta en tugga av det råa köttet och sedan slänga upp den på axeln och bära hem den till min grotta, jag menar tillbaka till parkeringen där min fyrhjulsdrivna Jeep Range Roover står.

Varje vargjakt avslutas med bastubad med tillhörande öldrickartävling. I bastun sitter vi och snackar skit, ljuger lite och jämför och betygsätter varandras flickvänner, sambos och fruar. En mycket trevlig sysselsättning. Sven har föresten träffas en riktig babe, med feta, aah ni fattar.

Så häng med oss i jaktföreningen "Grabbarna som inte bangar blod" om du också är en riktig mansgris som tycker om att döda små, oskyldiga djur. 

(detta är egentligen ett tal jag höll under gymnasietiden för att driva min svensklärare, även norrländsk och obotlig mansgris till vansinne)