Ett Röjigt liv

I Torsdags kväll gjorde jag något som jag tror är ganksa ovanligt, iallfall i min bekantskapskrets. Jag gick på dramaten alldeles ensam och såg Lång dags fär mot natt. En underbar men gripande och ganska tragisk pjäs om en dag i författaren Eugene O'neill's ungdom. Skådespelarna Lena Endre, Jonas Malmsjö, Jonas Karlsson och Börje Ahlstedt är fantastiskt trovärdiga och jag tror inte att jag var ensam om att ha tårar i ögonen större delen av andra akten.



Jag har alltid haft skåderspelardrömmar men jag tror inte att det kommer bli något av dem. Men när jag är 100 år kommer jag antagligen gräma mig något fruktansvärt över att jag inte tog tag i min dröm. Jag tror faktiskt inte att jag är tillräckligt talangfull för att göra någon vidare karriär iallafall så nu njuter jag istället av andras talang.

Det finns två skåderspelare jag beundrar absolut mest. Den första är Jonas Karlsson som jag fick njuta av i Torsdags. Han har en förmåga att få mig att känna de känslor som rollen känner på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt.

Den andra är Björn Kjellman. Efter att ha sett Jag är min egen fru första gången var jag mållös. Sedan dess har jag sett den ytterligare 3 gånger och är lika facinerad varje gång. Vilken skådis! Om jag hade en hatt skulle jag helt klart ta den av mig för honom.